Packjakt

Detta mytomspunna djur som hunden är och alla dessa teorier om hur de har kommit att slå följe med oss människor. Vi kommer inte att gå in på hur hund och människa har kommit att bli så såta vänner men vi ska däremot ta en liten titt på hur det här med packhundsjakt har kommit att utvecklas genom tiderna och hur det påverkar vår jakt tillsammans med en Griffon Fauve de Bretange. 

Hunden är onekligen en av grundpelarna i vår jakt, oavsett om vi pratar om jakt i Sverige eller om packjakt. Under århundraden och årtusenden, formad av människan och använd för många uppgifter, inklusive jakt, har hunden tagit en speciell plats i alla mänskliga samhällen.

De första texterna om träning av jakthundar (nu har vi valt att söka information i Frankrike för att kunna relaterad till just vår ras) återfinns 1360 (alltså allvarligt talat det är över 600 år sedan som någon skrev ner information om hur man tränar just JAKThundar hur coolt är inte det!) av en man vid namn Henri de Ferrières. Han efterföljdes utav Gaston Phoebus 1387 och Jacques du Fouilloux som publicerade sitt verk 1561. Dessa herrar beskriver på olika sätt hur hunden, genom olika steg och träningsmetoder ska lära sig bland annat "lägg dig ner, res dig upp, ta tag i eller släpp viltet, äta, skälla eller vara tyst, gå framåt eller bakåt och att vara självsäker, 

För Jacques du Fouilloux måste träningen av jakthunden ske i tre steg. Den första är att mata hundarna de första sex månaderna med bröd och get- eller komjölk. Den andra etappen, vid sexton månaders ålder, är utflykten på fälten för att upptäcka spåren av vilt. Det tredje är att sätta den unga hunden på jakt genom att introducera den för en grupp hundar.

Det finns en hel del information om jakt med hund även i den grekiska världen, perserna, libyerna och hos asiatiska nomader, samt hur de olika folkslagen använt sig av olika former av jakt på olika former utav vilt samt hur lämpliga egenskaper hos hundarna ska tränas fram.

Historikern Xenophon, författare till den första avhandlingen om jakt, beskriver harjakten ungefär så här "mata hunden med hare så får den smak för djuret, därefter springer den iväg och det gäller att släppa efter andra hundar som kan följa efter i jakten". Nu börjar vi få en förklaring på hur jakt med packhundar går till - alla hundarna har alltså inte samma uppgift utan vi inleder det hela med en eller ett par spårhundar som är utvalda just för sin förmåga att spåra och förfölja viltet. Därefter följer ett "pack" med hundar.

I modern tid bygger fortfarande jakten på samma principer men har naturligtvis utvecklats väsentligt under de århundraden som har passerat. Denna utveckling har även inneburit att vi har synliggjort all de oerhörda möjligheter som våra jakthundar erbjuder. I Frankrike har olika jaktprov och föreningar tillsammans med att det ursprungliga behovet med jakten (att fälla vilt = mat) förändrats gjort att syfte med packjakten inte alltid är att just fälla vilt utan att njuta av hundarnas arbete, naturupplevelsen och mycket annat. Detta har inneburit en enorm skillnad kring hur hundarna sköts om, tränas och värderas. Det har också inneburit att den specifika aveln har förändrats och vilka egenskaper man prioriterar i jakten har synliggjorts, därmed blir avelsarbetet allt mer relevant, vill man ha en "kall hund", en stighund, en spårare, en pådrivare etc. Allt detta är även intressant för oss i Sverige, om vi väljer att importera en hund som är framtagen för att vara en del i "packet", inte ta egna initiativ utan endast följa de andra, och sedan släpper den självständigt i Sverige där vi inte jagar med pack ja då kommer hunden sannolikt bli mycket förvirrad. Har vi däremot importerat en av "spår-/ledarhundarna" i packet så kommer hunden sannolikt att söka ut mycket fint även i Sverige men samarbetet med föraren, återgången och förmågan att läsa av viltet när den väl kommer i kapp kan istället vara det som blir mer lidande. Inget av detta behöver vara mer rätt eller fel utan endast något som bör tas med i beräkningen när tankarna kring val av hund inleds. 

Över till rasen Griffon fauve de Bretagne

Men låt oss gå vidare i historielektionen för vi är ju faktiskt inte bara intresserade utav packjakten utan mer specifikt utav jakt med GFdB. Tidigare kunde du läsa om Jacques du Fouilloux och intressant nog så beskriver han även de så kallade "fauve" hundarna. Vi kan alltså förstå att förfäderna till de mysproppar vi i dag har i soffan redan mycket tidigt i den franska jakthundens historia spelar en intressant roll. Redan mycket tidigt beskrevs fauven som en livlig och eldig hund med stort hjärta. De var (och är fortfarande) lätta att hålla i god kondition och tåliga för olika väder. Det finns alltså många vittnesmål om rasens gedigna och långa historia men än så länge är det fortfarande relativt förvildade hundar som vi pratar om, men nu händer något spännande och det har blivit dags att stifta bekantskap med en ny intressant kvinna - Anne de Beaujeu (1462-1522). Detta är en kvinna som ägde en berömd tik vid namn "Baulde, den goda släta röda som har sett så mycket gott". Vi kan nu se hur de mer "renrasiga" tankarna tar sin början. Ytterligare en berömd Fauve de Bretange vid namn Miraud gavs som gåva till kung François den 1:e.

Under andra hälften av 1800-talet var Fauves mycket kända och "La Chasse illustrée" från 1869 publicerade följande anteckningar: "I början av detta århundrade var en av de mest framstående vargjägarna i Frankrike en bretonsk jägare , greven av Boldesmes, kapten för vargjakten i Morbihan, och som i trettio år i rad förde ett skoningslöst krig mot vargarna. Hans flock bestod av fyrtio par robusta långhåriga griffon av rasen Fauve Bretonne. Inte bara kan vi vara stolta över att våra fauvar varit uppskattade jaktkamrater under många århundraden men vi får också den intressanta informationen att hundarna i första hand användes till jakt på varg. Nu bör vi kanske nämna att än så länge pratar vi egentligen inte om GRIFFON fauve de Bretange utan om GRAND fauve de Bretange. Dessa korsades senare med Briquet griffon vendéen för att skapa den hund som vi idag känner som Griffon fauve de Bretagne. Här passar vi även på att tillägga att den mer välkända och kortbenta Basset fauve de Bretange är framtagen ifrån våra långbenta föregångare.

Under åren före kriget 1939-1945 skedde en betydligt nedåtgående trend för hundarna varför detta sker kan man ju spekulera i delvis spelar så klart kriget roll men framförallt har det betydelse att man i första hand har använt hundarna för att jaga varg och vargen är vid det här laget så gott som utrotad i Frankrike. Vid den här tiden finns det alltså inte längre några riktiga lag/packs av Fauves de Bretagne, bara ett fåtal bretonska bönder och ett fåtal tjuvjägare ägde dem fortfarande.

1949 skapades "Club du Briquet Fauve de Bretagne" på initiativ av Mr. Lessard, ordförande för Breton Canine Society. Arbetet för rasen har sedan dess gått mycket bra och i Frankrike kan ses hur hundarna gör bra ifrån sig på hundutställningar men kanske ännu mer glädjande i jaktproven där de får utmärkta resultat, vilket kanske syns som mest genom de många segrarna i de franska cuperna på all vilt.

På den franska rasklubbens hemsida går det att läsa lyckönskningar till rasen från J. Miller och M. Leblanc från 1989: "Historien om Club du Fauve de Bretagne under de senaste trettiofem åren är en historia om fantastisk framgång. Att Fauve-hunden räddas och återfick sin forna glans..." "...Grundarna av klubben hade helt klart rätt när de valde "JAKT FÖRST" som sitt motto och gjorde allt för att se till att det respekteras."